lindiwe

Alla andra. Ett begrepp som jag haft i tankarna lite för många tusen gånger, analyserat tills det gått sönder. Alla andra.

De är inte som jag, som oss. De är på något annat vis, oftast det bättre. Lite bättre än vårat vis. Så har dem det så bra de där alla andra i helt andra situationer. Och även om vi kommer på oss själva med att sitta i deras exakta position en dag så blir den annorlunda. Då tillhör den inte dem längre. Inte alla andra. Då tillhör den oss. Och vi vet att alla andra, dom har det på ett annat sätt.

Alla andra.

Men vi då? Vi som stog där bland alldeles för gamla människor (vi sänkte nog medelåldern den där kvällen, bara vi två) med våra 16 år var och kollade på bandet som ingen egentligen kan texten till. Förutom till den där hiten dom gjorde en gång för hundra år sen. När vi står där och låtsas fram orden vi inte kan, så kan vi inte låtsas som att vi inte vet.

Det där om att ingen är lycklig egentligen. Det är ingen fråga om eviga äktenskap, eller lyckliga familjen forever, skilsmässan har blivit ett faktum. Skilsmässa som en gång i min tid var alla andras situation. Som blev min, och slutade vara deras (De har det alltid på ett annat sätt). Med sexton år var, i en kväll av förgäves försök att hålla kvar sommaren lite till så inser vi att det aldrig har varit en fråga om evig lycka, den försvann för länge sen. Det är en fråga om sorgen, hur man hanterar den, inte om, men när den kommer.

Till sånger som ingen egentligen kan texten på, med alla de gamla, de äldre, de som har det lite bättre än oss på ett annat vis, står vi, hon och jag. Och trots alla par i hjärter som finns runt omkring oss i publikhavet så tror vi på skilsmässa mer än vi någonsin trott på kärleken. Det är så det är. Kärleken är till för de andra. För alla andra. För de som har det lite bättre. För de som inte är vi.

Nu börjar skiten på riktigt ju. :C

Jag vet inte vad jag är för stil, (jag vet, när man är 17 borde det väl vara ganska utklarat?) jag kan bara inte komma på det. Ena sekunden så är jag så säker på att jag nog är lite åt det rockigare hållet, får för mig att jag ska köra hela vägen med töj och sidecut. Så vänder jag mig ändå efter vippiga kjolar i skyltfönstrena, tänker att "det är ju faktiskt väldigt gulligt med klänningar och cardigans och rosett i håret, det tycker väl killarna om med?" men så ändrar jag mig efter ett par sekunder igen, på bussen hem oftast. Då slår det mig att bo på lidingö kanske borde synas på mig? Att jag kanske borde ha marinblåa kavajer med märken ihop med dyra jeans, en fet klockan på armen och riktigt glansiga pärlörhängen i öronen. Kanske är jag rentav inget utav det? Jag kanske tillochmed borde ha sneakers, stora hörlurar och en longboard under armen.

Det finns för mycket att välja på, för många fina saker för att välja en att fästa sig vid. Vad är det förresten? Att fästa sig vid något? För när jag tänker efter vill jag inte vara något, stenhårt. Jag är inte en sån person som håller sig fast vid en sak länge, jag orkar inte, jag kvävs. Detta, som ni förstår, smittar även av sig på kläderna. Det fungerar kanske helt enkelt inte så för mig att jag är en viss stil. Jag kanske är en sån där som alltid kommer att vara lite utav varje. Lite utspridd sådär, lite disträ.

Men vad är det då? Är det så mycket bättre om man är lite disträ? Jag tycker inte det. Egentligen innerst inne vill jag så himla gärna vara en sån där som man kan se bara goes all the way för en viss grej och sen håller sig till det. Det skulle vara ballt att veta att, jag har ändå koll jag. Ändå är jag disträ, kan inte riktigt sätta fingret på vad jag är för något.

Kanske är det som klyschan säger trots allt, att "skönhet kommer innifrån" och då borde jag ju vara lite disträ ändå. I kläder menar jag. Ha på mig nitar ena dagen och klänningar den andra. För jag är sån. Lite disträ och ofokuserad. Kan inte riktigt hålla koll på vad jag är. Kan aldrig bli sådär ball så att andra bara gapar.

Trots allt så speglar stilen alltid själen och om jag inte ens vet var jag står så kanske jag måste stå ut med att inte veta vad jag gillar för kläder heller. För jag är lite disträ just nu, och sån är jag bara. Jag vill bara inte vara så. Jag skulle ändå så himla gärna vilja vara en sån där som kollar sig i spegeln på morgonen, sätter på sig sina ballerinas eller Doc Martens eller 15-centimeters, går ut genom dörren och är säker i att det är precis så den ska vara.

Jag är inte sån. Jag är disträ. Jag kan inte fokusera. Jag har inte koll.

Och jag kommer aldrig veta vem jag är utanpå. För att göra det måste man veta vem man är inuti.

Det har jag aldrig gjort.